Research

Idén bakom Safetystories är utvecklad utifrån forskning om traumabehandling för barn
som pågår runt om i världen. Safetystories vilar på forskning, teorier och metoder
utvecklade av:

• Bessel van der Kolk, författare till boken The Body Keeps the Score,
  där han på ett tydligt sätt beskriver vad som händer i hjärna och kropp när vi upplever trauma.
• Stephen Porges, som genom sin forskning har bidragit med kunskap om
  det sociala engagemangssystemet och betydelsen av att känna trygghet för att kunna
  bearbeta traumatiska upplevelser.
• Daniel Siegel, Sue Gerhardt och James Coan, som alla har studerat
  betydelsen av trygg anknytning mellan barn och trygga vuxna.
• Michael White och många andra narrativt inriktade terapeuter,
  däribland Margot Sunderland, som har utvecklat metoder för att
  arbeta med narrativ terapi för både barn och vuxna.
• Linda Chapman, som har utvecklat
  Chapman Art Therapy Treatment Intervention (CATTI),
  en traumaterapimetod där barnet uttrycker sig genom teckningar.
• Pat Ogden, som har utvecklat
  Sensorimotor Psychotherapy, en metod som hjälper till att frigöra
  traumareaktioner som fastnat i kroppen.
• Peggy Pace, som har utvecklat Lifespan Integration,
  och Catherine Thorpe, som har utvecklat The Healing Timeline.
  Båda är visualiserande metoder där trygga personer förs in i ett traumaminne,
  och där en tidslinje över det som hänt efter den traumatiska händelsen läses upp.
• Peter Levine, som har studerat kroppsliga reaktioner hos vuxna och barn
  som har upplevt trauma och utvecklat Somatic Experiencing – en metod som låter
  kroppen berätta traumaberättelsen och använda upp den traumatiska energin.

Sammanfattning av forskningen

En sammanfattning av forskningen och arbetet hos ovan nämnda professionella är att
för att kunna bearbeta trauma behöver barn:

• vara nära vuxna som de känner sig trygga med
• tillsammans med en trygg person utforska vad som har hänt och få göra det på sitt
  eget språk – som ofta består mer av lek, berättelser, bilder och rörelse än av ord
• inte bli tvingade att prata
• få hjälp att bli grundade när traumaminnen blir överväldigande, genom att använda
  kroppen, ta in med alla sinnen vad som händer här och nu, samt lyssna till berättelsen
  om vad som har hänt efter den traumatiska händelsen
• i fantasin bjuda in en trygg person eller gestalt i traumaminnet – någon som finns
  där för barnet, ser och hör barnet, stödjer och skyddar barnet. Om trygghet inte
  förs in i traumaberättelsen kan berättelsen lätt retraumatisera barnet. När trygghet
  förs in tror hjärnan på den nya berättelsen.
• integrera traumaminnet i barnets livsberättelse. Detta sker genom att berättelsen
  återges, men också genom att inkludera vad som hände precis före den traumatiska
  händelsen och vad som har hänt efteråt. Det är hjälpsamt att lägga till minst cirka
  15 minnen av sådant som hänt efter traumat, tillsammans med frasen:
  ”Detta är över!”
• bearbeta traumat i kroppen, eftersom trauma lagras kroppsligt. Den traumatiska
  energi som byggdes upp under händelsen behöver få lämna kroppen, vilket ofta sker
  naturligt genom skakningar och andra kroppsliga reaktioner, om barnet känner sig
  tryggt, inte avbryts och får bekräftelse på att reaktionerna är normala.
• få avsluta ofullbordade kroppsrörelser, till exempel att lyfta en arm för att skydda
  sig. Detta kan ske i fantasin eller genom rolllek. Om detta inte sker kan smärta och
  andra problem uppstå i den kroppsdel där rörelsen avbröts.
• bli medvetna om vad som pågår i deras kroppar
• få höra traumaberättelsen återberättas, med den nya tryggheten inkluderad, på ett
  säkert sätt och med budskap som:
  ”Du gjorde så gott du kunde.”
  ”Du borde inte ha behövt vara med om detta.”
  ”Du gjorde inget fel.”
  ”Dina reaktioner var och är normala.”
  ”Du är vacker, älskad och värdefull.”
  ”Det finns en framtid.”
• uppmärksamma de förluster som följde med den traumatiska händelsen. Sorgprocessen
  skiljer sig från traumabearbetning, och det är därför viktigt att avsätta tid för
  att sörja förlusterna.
• uttrycka den så kallade ”handling av triumf” – vad barnet själv vill
  göra, eller vill att någon annan ska göra, för att återta kraft och kontroll – samt
  utveckla strategier som kan hjälpa i liknande situationer om något liknande skulle
  hända igen.

Ulrika Ernvik